I det här inlägget ska jag fördjupa mig inom kärnkraftsproduktionen i USA och Sverige och jämföra deras sätt att förvara sitt kärnavfall.

USA är världens största kärnkraftsproducent. Sverige produktion är betydligt mindre men ligger på tiondeplats bland alla länder.[1] Nordamerika använder 48 674 kWh energi per person/år och Europa 28 439 per person/år vilket är en tydlig skillnad, alltså konsumerar amerikanerna nästan dubbelt så mycket som européerna.

I Sverige har den politiska debatten om kärnkraftverk länge varit en viktig fråga. Det finns minst sagt delade åsikter, en del hävdar att kärnkraftverk är den mest effektiva energikällan och bör inte avskaffas medan andra anser att kärnkraftverk endast är farligt och är ett för stort hot både mot miljön och oss människor. Greenpeace är ett exempel på en internationell organisation som är starkt mot kärnkraftverk. Greenpeace-aktivister har b.la. tagit sig in på Forsmarks kärnkraftverk 2010 och ställt avfallstunnor som protest mot nya kärnkraftverk som regeringen föreslagit.[2]

På områden där risken är stor för jordskalv och andra naturkatastrofer är det inte bra att placera kärnkraftverk då dem riskerar att drabbas för härdsmälta och kärnkraftsolyckor som t.ex. i Fukushima, Japan år 2011 den 11 mars. Olyckan berodde på en kraftig jordbävning som skapade en tsunami. Hela byggnaden översvämmades och då försvann elektriciteten och därefter förmågan att nödkyla bränslehärden som tillslut blev så varm att det bildades vätgas som skadade taken på reaktorerna. Den höga temperaturen gjorde också att bränslet smälte och på så sätt släpptes radioaktiva ämnen ut som gjorde att omkring 200 000 personer evakuerades, men lyckligtvis dog ingen. Nu finns inte det kärnkraftverket kvar då man stängde ned det direkt efter incidenten.[3]

Obama administrationen uttalar sig efter händelsen i Japan 2011 och menar att de amerikanska kärnkraftverken är säkra. Det finns även kritiker i USA som tycker att vissa kärnkraftverk som t.ex. The Diablo Canyon och San Onofre plants i Kalifornien är felplacerade då de ligger vid riskzonen för jordbävningar.[4] År 1979 inträffade Harrisburgolyckan i USA, då kärnkraftverket Three Mile Island gick sönder vilket fick många länder att ifrågasätta kärnkraftens säkerhet.[5] Resultatet blev en partiell härdsmälta, dvs. att bränslet i en kärnreaktor smälter.

Den största frågan just nu är hur och var man ska förvara kärnavfallet, då det inte finns någon klar lösning ännu som man med säkerhet vet fungerar. I Sverige finns ett antal olika metoder som lösningar på avfallshanteringsfronten:

-          KBS-3, Sveriges förstahandsalternativ, som innebär att avfallet lindas in i en kopparkapsel, sedan inlindas det i betonitlera och förvaras därefter i berggrunden på ca 500 m djup.

-          Djupa borrhål, den här metoden går ut på att förvara avfallet 3-5 km långt ned i berggrunden.

-          Långa tunnlar och WP-cave, är en metod som bygger på tunnlar under Östersjön.

-          Dry Rock Deposit (DRD)-metoden, förvara kärnavfallet i torra bergrum.

-          Transmutation, är under pågående forskning men går ut på att omvandla radioaktiva avfallet till mindre farliga ämnen.[6]

Greenpeace och Torbjörn Åkermark, doktor i korrosionslära och forskare vid KTH kritiserar KBS-3 metoden och anser att vi fortfarande har för lite kunskap och att denna metod inte är säker.[7]

I USA använder man andra metoder som jag nämnde i mitt förra inlägg, ”spent fuel pools” och ”dry cask storage”. Första steget är att förvara det i en pool med vatten som skyddar mot radioaktiva ämnen, sedan efter åtminstone ett år förflyttas det till en stålcylinder som står på marken.[8] Man kan alltså dra slutsatsen att länderna har olika lösningar om hur man ska hantera kärnavfallet. Hur kommer det sig? Det är svårt att svara på.